Melissa Horn – Lät du henne komma närmre (2009)

Länge sedan nu. Varit mycket som kommit emellan. Tid har varit brist. Och lust. För mig handlar musik om lust.

Jag har mest kört runt i gamla hjulspår. Ibland kan jag sätta mig framför skivsamlingen (den älskade, högt värdesatta) och inte hitta en enda skiva som jag vill lyssna på. Inte någon. Fast alla mina album (nästan) har haft en stor plats i mitt hjärta och fast många av mina skivor haft en absolut och viktig påverkan på mitt liv. Men, som sagt ibland finns det ingen skiva jag vill lyssna på. Inte en enda låt.



För att ta mig genom dessa stunder sätter jag på nåt lätt, nåt välbekant och nåt som bara flyter. Det kan vara Tom Petty, Roger McGuinn, Alanis Morissette eller Bob Dylans 70-talsskivor. Eller nåt svenskt. Med text som betyder nåt. Låta orden bli viktigare än musiken. Det kan bli Winnerbäck, Kent, kanske gammal akustisk Lundell.

Sällan hittar jag ny musik som berör. Jag är gammal, jag vet. Men kanske behöver jag albumskonceptet för att hitta min musik. Spotifieringen och radiolyssnandet ger mig inte tillräckligt för att jag ska hitta in. In i det nya. Jag behöver helheten för att förstå delarna. Jag behöver hela albumet för att hitta och förstå de enskilda låtarna. Är det därför jag sällan hittar någon ny musik idag? För jag antar att det görs precis lika mycket, om inte mer, bra musik idag som för 30 år sedan.

Häromdagen stod jag framför skivorna. Pekfingret följde raden. Sökte utan att hitta nåt som frestade. Kollade Spotify – jodå, jag är användare – men det var samma sak där. Funderade på nåt svenskt. Satte på Melissa Horn.

Och lusten kom tillbaka.

Melissa Horn har nåt speciellt. Hon har en röst. Hon skriver fina melodier som hon framför med stor precision och känsla. Hon är lika bra live som på skiva. Men, framför allt skriver hon texter som tar sig in. Stark är hon som vågar visa sig så bräcklig. Är det kanske till och med så det faktiskt är, att det är de bräckliga, de som har ångest, de som blir utmattade av det höga tempot, av kraven, av stressen, som är starkast? Är det de som inte förtränger, de som inte spelar med och de som visar att de inte orkar som är de allra starkaste?

Och låten. Stark och innerligt ärlig. Alla som känner igen sig räcker upp en hand!

Det värsta är att jag, jag tycker att Melissa representerar ny musik. Första skivan kom för typ åtta år sedan…

Lyssna också på: Jag saknar dig mindre och mindre

Ulf Lundell – Min älskling (1984)

Klas Östergren? Klas Östergren i Svenska Akademien! Varför då? Hade det inte varit bättre med Ulf Lundell då? Hade inte Ulf Lundell varit jävligt intressant i detta sammanhang? Eller är han inte rumsren? Hans totala produktion borde gett honom företräde - framför Östergren i alla fall.

Ok, det ska erkännas att varken Östergrens eller Lundells (senare) böcker intresserat mig nämnvärt. Kanske började de båda med att skriva generationsromaner som faktiskt betydde något för många, för att senare stagnera lite och börja skriva långa och lite tjatiga texter som berör färre. Kanske har Östergren utvecklats mer och blivit mer akademisk, medan Lundell stått lite still i sin prosa.

Men, Lundell uppskattar jag ju främst för hans låttexter. Han är oöverträffad i svensk nutid när det gäller låttexter. Lundell har en bredd och ett djup som få samtida författare/musiker. Han förtjänar en plats i den svenska kulturelitens högsta boning.

Men, han kanske inte vill.

)

12 sånger var Ulf Lundells ”Nebraska”. En helakustisk skiva inklämd mellan Sweathearts (covers) och den upprivande skilsmässoplattan Den vassa eggen. Oförtjänt bortglömd ligger den och guppar i kölvattnet av Kär och galen-hysterin och helt befriad från den bombastiska överproduktion som förstörde hans nästkommande skivor, där det åtminstone på just Den vassa eggen finns ett antal fantastiska sånger.

Men av den förestående skilsmässan märks inte så mycket på just 12 sånger. Man hörde tvivlen på äktenskapet redan på Längre inåt landet, men på 12 sånger är det väl bara Jag vill va med en Stockholmstjej igen som signalerar att han är på väg bort från den kärlek han så fint besjunger i Min älskling.

Rekommenderar verkligen en lyssning även på nedanstående ”Lyssna-också-på-förslag” Håll mej!… åh ingenting, från tidigare plattan Ripp rapp. Här kommer svensk populärkulturs absolut mest briljanta textrader:

Jag borde snabbt gå härifrån

Jag borde inte sitta kvar

Hon ser åt mitt håll, jag åt hennes

jag sitter kvar…

Ibland sitter vi nog alla kvar…

Lyssna också på: Håll mej!... åh ingenting.

Ghost BC - Monstrance Clock (2013)

Mina fördomar är en av mina största tillgångar. Utan dem skulle jag sakna intuition. Ändå måste jag ständigt begränsa och dämpa fördomarna, annars blev jag en odräglig(are) människa för min omgivning.

Att fördomar begränsar fick jag nyligen en rejäl påminnelse om. Lika lite som jag kan övertyga mig själv om att det finns en gud, lika lite har jag tillövers för de som säger sig tillbe motsatsen. Och lika lite har jag normalt till övers för rockband vilka bygger sin image på utklädnad och skådespel – typ Alice Cooper och Kiss (jag måste dock tillstå att jag stundom sett förbi denna begränsning och i någon mån faktiskt uppskattat delar av Slipknots produktion).

Så när jag första gången såg Ghost, avfärdade jag dem omedelbart som trams. Sedan hörde jag dem. Då väcktes en viss förvåning och ett litet intresse. Men ögonblicket var flyktigt och glömdes bort.

Så hjälpte slumpen in mig på spåret igen för några veckor sedan och jag tog mig tid att lyssna. Och jag ska villigt erkänna att jag, som inte fastnat för något svenskt hårdrocksband tidigare i hela mitt liv, fastnade.

Jag har sällan hört så mycket musik samlat i endast två full-längdsskivor. Musiken är svår att beskriva. Lättillgänglig och svår på samma gång. Farligt nära pastisch och det banala ibland, djupt och nydanande ibland. Mycket sjuttiotal. Tonade man ner heavy-metal-produktionen och dämpade gitarrerna något så vore detta ren och skär popmusik. Av det bättre slaget.

Jag hör Led Zeppelin. Jag hör tidig Black Sabbath. Och jag hör, inte minst, Pink Floyd.

Helt ointresserad är jag dock av effektsökeriet. Hemlighetsmakeriet. Djävulsdyrkeriet. Men jag antar att det säljer plattor och skapar spänning i den show som bandet bjuder på live. Medlemmarna har från början varit hemliga och tanken är väl att de fortfarande är, eller borde vara det. Men det krävs inte många minuters googlande innan man har en ganska god bild av vilka det är som gömmer sig bakom maskerna. Helt okända figurer för mig, eftersom jag har dålig koll på den svenska hårdrocksscenen.

Men, som helhet måste jag konstatera att musiken är förbluffande bra. Och koncentrerade och upprepade genomlyssningar rekommenderas alla. Strunta i tramset. Låt bli att titta om du som jag har svårt för djävulssymbolik. Men lyssna. Och jag tror dessutom att bandet, trots sitt yttre, har en större tanke med helheten. Längst därinne finns det något som de vill säga.

Lyssna också på:
Ghost BC - Year Zero

Per gessle - På väg (1983)

När pappa var 20 år reste han med en kompis till Paris. Inte illa för en ung man i efterkrigstider med konstnärsambitioner. Han hade redan träffat mamma, men Parisresan blev hans stora äventyr. Och han berättade ofta om det när jag var liten. Men, minnet bleknande med tiden, som minnen gör, och nu var det längesedan han hittade en Parisassociation i våra samtal. Han återvände också i mycket mer mogen ålder till Paris. Som morfar med husbil och min mamma i som sällskap.

När jag själv var ung tänkte jag ofta på vad som skulle bli mitt stora äventyr. Och skulle jag - när det hände - veta om att det var nu det skedde? Det trodde jag nog.

Men icke. Jag hade många äventyr på många olika sätt. Men när allt ska summeras kommer nog ett äventyr - som jag just när det skedde inte kände igen som mitt livs äventyr - att framstå som det i alla fall.


Tjugoettårgammal for jag på min första tågluff tillsammans med Johan, min äldsta barndomsvän. Utan att gå in på detaljer så blev det nog Resan i mitt liv.

Att som 20-åring stå på Hamburg Hauptbahnhof och inte veta var man skulle ta sig härnäst. 30-dagar av oändliga möjligheter. Alldeles för lite pengar och alldeles för mycket vilja. Tåget tog oss via vilda dagar på Rivieran via ett dyrt Venedig till Mykonos i den grekiska ö-världen. Tillbaka till Sverige genom ett ännu förenat Jugoslavien - en upplevelse som det idag är svårt att förstå att den skedde för bara 30 år sedan. Tänk vad mycket som hänt sedan dess. En kort sväng i Österrike och sedan hem. Men känslan av att vara på väg och att inte behöva bry sig om nåt annat än mat och någon form av husrum var fantastisk och oöverträffad i framtida liv fyllt av ansvar och måsten. Friare än då var och blev jag aldrig.

Per Gessle fångar känslan perfekt i titelspåret till sin bortglömda och underskattade debutskiva som soloartist. Skivan hör till de bättre svenska albumen och innehåller flera av Gessles bästa låtar någonsin. Och så väl tiden har handskats med låtarna. Det finns inte många svenska album från mitten på 80-talet som åldrats lika väl som detta.

Lyssna också på: John Holm: Sommaren dör

T.Rex - Get it on (1971)

Ibland är det bara coolheten i låten som startar lusten att blogga. "Get it on" är en ultra-cool låt med ett band som gick från ingenting till ultra-cool och vidare till totalt un-cool på slutet. Ja, slutet blev tragiskt.



Men under de tidiga åren på sjuttiotalet - när T.Rex var coola - då var de stilbildande. Bandet var stilbildande och sångaren Marc Bolan kom att bli en förebild för många artister. Var tror ni Slash fått sin look ifrån? Hur påverkade var inte band som Sweet och senare New York Dolls av Marc Bolan och T.Rex? Magnus Uggla? Ja, inte bara frisyren, hela attityden på Ugglas första plattor har starka influenser från Marc Bolan.

Å andra sidan kritiserades T.Rex ständigt - och inte helt orättvist - för att härma David Bowie.

Precis som Uggla tappade Bolan magiken efter några plattor och i mitten av 70-talet var han helt ute.

Det tragiska slutet ja. Marc Bolan dog i en tragisk och drogrelaterad bilolycka 1977. Men då var stjärnglansen sedan länge borta. Då var han en överviktig, drogande föredetta. Han blev glamrockens spöke.

Men spöket levde vidare! Punkrörelsen var inte sen med att hylla Bolan och i mångas ögon var T.Rex "det första punkbandet".

Lyssna också på: Magnus Uggla - Ge livet en chans

Neil Young - Hey Hey, My My (1978)

Idag var det svårt att välja låt för alla de associationer som far genom huvudet. Nytt liv (Ulf Lundell)? Free Fallin (Tom Petty)? New Life (Waterboys)? Maggies Farm (Bob Dylan)? Svårt att välja för så många passar in på min känsla idag. För dagen är speciell och alldeles min egen. Det var länge sedan sist.



50-års kris säger någon. Knappast! Det är bara dags att ta livet på allvar och leva det på ett annat sätt. På mitt sätt. Trött på att va chef och trött på att ha chef. Men ansvaret är minst lika stort som innan. På många sätt större. Men det är helt och hållet mitt ansvar. Dags för ett annat ansvar och en större frihet. Carpe Diem säger någon, men den är så sliten. Den sitter väl målad på tusentals trendvita vardagsrumsväggar. Tanken är god men frasen sliten. Min frihetsförklaring symboliseras istället bäst av Hey Hey, My My från Neil Youngs fantastiska Rust Never Sleeps:

It's better to burn out than to fade away

och senare

It's better to burn out cause rust never sleeps

Få har väl varit lika fria i tanken som Neil Young. Vilken resa han har gjort. Från countryhjälte till rock star, från soloartist till medlem av supergrupper, från toppliste-toppare till toppliste-floppare, genre-hoppare, synt-poppare och politiker-avsnoppare. Han har blivit helgonförklarad och idiotförklarad – av samma publik. Flera gånger om. Alltid har han gått sin egen väg.

Med Rust Never Sleeps tog Neil Young ett halvt steg bort från det country-spår som han i princip följt under alla sina år som artist. Jag säger ett halvt steg eftersom halva skivan är starkt country-influerad medan andra halvan är Neil Youngs svar på punken. Ja, punk är det inte, men väl hård och stökig rockmusik.

Kronorna på verket är första och sista spåren. Den akustiska respektive den hårt elektrifierade versionen av My My Hey Hey/Hey Hey My My.

Jag älskade Neil Young över allt annat under de sista åren på 70-talet och 80-talets början. Jag älskade honom så mycket att jag till och med hade överseende med att han syntifierade uppföljaren (Trans) till sin hårdaste rockplatta (Reactor) någonsin och blev utbuad under hela den Europaturné som följde. Jag såg honom på Scandinavium, under denna turné, och det är något av det största jag varit med om. Glömmer aldrig känslan. Håret reser sig bara jag hör inledningsackorden på Comes a time eller Hey Hey My My.

Lika mycket som jag älskade honom då, lika mycket glömde jag bort honom under 90-talet. De senare åren har han dock växt igen – och nu, nu är han stor igen. En av de största. Lika stolt och fri som en indian. Som Pocahontas eller någon annan av alla de indianer han så ofta beskriver i sina sånger.

Är jag det med? Stolt och fri om 20 år? Är det nu jag lägger grunden?

Lyssna också på: Neil Young - My My Hey Hey

Lou Reed - Perfect Day (1972)

Det går väl inte att undvika. Jag måste väl också hylla en stor artist som betytt en del för mig, men så mycket mer för rockmusiken. Jag var väl för ung för att uppskatta Velvet Underground och även för ung för att riktigt fånga de första åren på solokarriären. Men mot slutet av 70-talet hann jag ikapp och ett par av låtarna från de första singelplattorna började leta sig in mina "blandband". Så småningom också en del Velevet Underground.



Lou's senare skivor intresserade mig aldrig, men live vet jag att han gjorde bra ifrån sig långt upp i åren. Fast jag såg honom aldrig. Hårt liv sliter hårt. Och gammal fick han inte bli.

Perfect day ja. Hur många sådana tillåter vi oss att ha i livet? Jag har varit dålig på att skapa rätt förutsättningar. Är en rastlös individ som alltid har en massa "måsten" och "göra-först-saker". Får sällan tid att slappna av och bara vara. Men du har hjälpt mig, Anette. Med dig har jag varit bättre och med dig vill jag ständigt bli bättre. Med dig har jag haft ganska många perfekta dagar och nästan alla har haft det gemensamt att de egentligen inte varit så märkvärdiga. Inget Central park (som i låten), inga lyxiga middagar eller spa-upplevelser, utan bara tid. Tid utan måsten. Tid utan krav. Tid med dig. Då blir mina dagar perfekta och då lever jag.

Måste ändå bli ännu bättre. Måste hitta mer tid för liv. Med dig. Med barnen. Med allt som är viktigt.

Lyssna också på:
Lou Reed - Walk on the wild side